[aioseo_breadcrumbs]
Gettot i Warszawa
Våren 1940 inleddes arbetet med att bygga upp tre meter höga murar kring den judiska stadsdelen i Warszawa. Liknande murar restes i andra större städer och kröntes med taggtråd eller krossat glas. Alla judar skulle flytta in i området. Det var förbjudet för dem att vistas utanför gettot.
Historisk bakgrund om gettot i Warszawa
Den 1 september 1939 anföll Nazityskland Polen från väst och två veckor senare attackerades Polen av Sovjetunionen från öst. De båda staterna hade skrivit under en icke-angreppspakt och i denna uppgörelse hade de delat Polen mellan sig. En månad senare kapitulerade Warszawa, Polens huvudstad.
Tyskarna började genast att trakassera den judiska befolkningen. I Warszawa fanns en stor judisk minoritet, den största i Europa och näst största i världen (New York hade en något större judisk befolkning) och hade haft ett rikt judiskt kulturliv med både litteratur-, teater- och filmscen, men det var slut med det nu. Tyska SS-soldater förnedrade och misshandlade människor på gatan om de kunde identifiera dem som judar. De lagar som infördes hindrade judar från att besöka parker, caféer och affärer. Mötte någon med judiskt ursprung en tysk på gatan var denne ålagd att buga sig för tysken, något som många upplevde som särskilt förnedrande. Judarnas ekonomiska tillgångar beslagtogs och de förbjöds att arbeta i prestigefulla yrken.
Efter nio månaders ockupation tvingades alla judar att flytta till ett område som tyskarna valt ut i Warszawa, gettot, och kring detta område uppfördes en hög tegelmur. Enligt myndigheterna fick de judar som bodde utanför gettot inte ta med sig husgeråd, inga möbler. De judar som redan bodde i gettot, ett fattigt och eftersatt område, hade just i detta avseende tur. De hade redan ett hem med möbler. De judar som tvingades in utifrån fick för hutlösa priser hyra små kyffen som stod tomma. I november var förflyttningen avslutad och gettot i Warszawa vars befolkning uppgick till 360 000 människor, stängdes. Straffet för den som lämnade gettot utan tillstånd var döden.
Judiska upproret i gettot i Warszawa
Upproret i gettot i Warszawa ägde rum under mellan den 19 april och 16 maj 1943. Det var ett väpnat motstånd utfört av de judiska invånarna i Warszawas getto mot den nazistiska ockupationsmakten under andra världskriget. Efter invasionen av Polen tvingades över 400 000 judar att leva i gettot i Warszawa, som var ett av de största gettona som inrättades under andra världskriget. Liknande getton inrättades i andra polska städer. Gettoområdet var omgärdat av murar och taggtråd. Judarna i gettot fick leva under fruktansvärda förhållanden med överfyllda bostäder, brist på mat, mediciner och andra nödvändigheter. Många judar hade deporterats till förintelseläger och de som var kvar levde under ständigt hot om liknande öden.
Efter flera år av förtryck beslutade en grupp judiska motståndsmän i gettot i Warszawa att ta till vapen och kämpa mot tyskarna. De organiserade sig i en motståndsrörelse och började samla vapen, tränade och planerade sin revolt i hemlighet. De ville visa nazisterna att de inte skulle ge upp utan att kämpa för sin frihet. Judiska motståndsgrupper bildades främst av unga politiska aktivister, många väpnade enheter hade en medelålder under 20 år. Det var stor brist på vapen. Upproret var en försvarshandling från judarna i gettot, efter flera år av våld och deportationer.
Upproret i gettot i Warszawa inleddes efter att de tysa styrkorna beordrade en slutgiltig deportation av gettots invånare till förintelselägret Treblinka. Motståndsmännen, organiserade av det judiska motståndsrådet och dess befälhavare Mordechai Anielewicz, beslutade att försvara sig och motsätta sig deporteringen med alla tillgängliga medel.
Den 19 april 1943 började tyska SS förband likvidera Warszawas getto och deportera områdets sista judiska invånare (50 000 av de ursprungliga 400 000 judarna) till olika förintelseläger. I stället för att låta sig föras bort, valde judarna att ta till vapen och kämpa mot tyskarna. De hade inte mycket tillgängliga vapen, men de använde allt de hade tillgång till för att försvara sig, inklusive hemgjorda vapen.
Upproret i gettot i Warszawa varade i flera veckor till mitten av maj och var en välorganiserad kamp mot nazisterna. Motståndsgrupperna i gettot kämpade med stort mod och uthållighet, trots att de var under ständig attack från de tyska trupperna. De kämpade för att försvara sina liv och sin frihet, men också för att visa nazisterna att de inte skulle låta sig förgöras utan att kämpa tillbaka. De två sista veckorna i gettot blev läget mycket kritiskt och de judiska motståndarna tvingades till reträtt. I en bunker på Miłagatan 18 i gettot i Warszawa gömde sig omkring 300 judar, inklusive upprorets ledning.
Den 5 maj 1943 omringade tyska trupper bunkern, många civila gav upp och lämnade bunkern medan flera fortsatte strida. Bara tolv oupptäckta personer lyckades fly från bunkern. Över 100 personer inklusive upprorets ledare Mordechaj Anielewicz dog och blev begravda i under ruinerna i gettot i Warszawa. Under upproret förstörde tyskarna en stor del av gettot i Warszawa och över 13 000 judiska motståndsmän och civila dödades. Efter upproret förstörde tyskarna gettot och deporterade de överlevande judarna till förintelseläger. Många av dem mötte samma öde som miljontals andra judar som mördades under Förintelsen.
Trots att upproret misslyckades med att rädda livet på alla invånare i gettot, blev det en viktig symbolisk handling av motstånd och stolthet. Det visade att de förtryckta och förföljda människorna inte gav upp utan stod för sin rätt att existera och kämpade mot den nazistiska ockupationsmakten. Det judiska upproret i gettot i Warszawa har blivit en betydande händelse i historien om Förintelsen och har kommit att symbolisera mod och uthållighet i motståndet mot förtryck.
